Rutschkanan till avgrunden börjar.
29 juni 1919
Idag har jag lurat tvillingarna på Hans så att jag kunde gå ut och handla. När jag kom till affären såg jag tidningarna med stora rubriker om att de har skrivit på freds avtalet och det blir definitivt fred nu tror jag, när jag kom hem och visade den för Hans sa han att han tror att det aldrig kommer bli krig mer. Jag har dock inte hört av min bror på några veckor så jag är väldigt orolig för honom. Mina föräldrar kommer över på middag idag så det är jag glad över.
När min mor kom in genom dörren var honorerande otröstlig, mellan snyftningarna fick hon ut att min kära bror har blivit hemskt skadad men vid liv, den måltiden åts i tystnad.
På kvällen när tvillingarna sov åkte vi till sjukhuset där han behandlades, doktorerna sa att det skulle vara för mycket för en kvinnas hjärta och vägrade släppa in oss, jag trängde mig förbi och stagade in i rummet utan en enda tanke. Min bror låg utslagen på en sjukhus säng, allt under knäna var borta och en sjuksköterska sa att han var helt blind och döv nu men det skulle försvinna om några veckor mad rätt behandling. Min man och far tog tag i mina armar för att jag inte skulle falla ihop, min storebror som alltid har varit den som klättrar högst och springer mest, han hämtade alltid bollen i trädet och fångade de snyggaste fjärilar till mig.