soffeniob.blogg.se

Februari 24 1933

Det har varit år med många känslor sen sist, jag har äntligen köpt en ny bok att skriva i  nu kan jag berätta, jag har avstått från att köpa något till mig själv ett tag och det har också bara sluppit från minnet när jag är i staden. Jag är glad  att min Bror har blivit en mycket gladare och han har fortfarande ett jobb inom militären och han verkar nöjd. Jag går ofta till herr Fischer och pratar om dagen med han och tar en fika, om jag ska kalla det så delar åsikter med mig och min man, såklart inte om staden, jag tycker att det är en fantastisk liten stad och gillar den mycket, utan om de lägre klasserna i vår fina stad. Även om han är en lägre klass än mig med jobbet är han inte så låg som judarna. Jag har nyligen hittat en ny hobby till mig och barnen de är redan 15 år gammal men de är fortfarande mina små barn, jag håller på att lära Hildegarde att ta hand om blommor och hon tycker också om att baka så hon gillar att vara med herr Fischer. Henkel lär jag om bilar och han har tagit ett ovanlig fästning vid att klippa hår och stajla det, han har också övertygat mig att han absolut inte är homosexuell utan han bryr sig mer om att vara rätt kläd för jobbet, jag tror han också kanske gör det för att komma när a tjejerna i sin klass. Jag är också väldigt lycklig att i november blev äntligen hitler rikskansler det var verkligen på tiden

Idag ville mina barn också väldigt gärna ta en promenad med mig så det var överraskande men gjorde mig också glad jag fick veta att Hildegard har en kille som hon gillar men han gillar inte henne tillbaka, det tog mig tillbaka till min egen ungdom och spänningen av ny kärlek. Jag fick också veta att det är många tjejer i Henkels klass som nu ber honom om flätor och då slog det fast för mig att han gillar uppmärksamheten han får av att vara bra med hår.

När jag kom innanför dörren doftade det nybakat och en liten bit herrparfym. När jag vände mig om med en frågande blick log bara mina barn åt mig och gestikulerade att jag skulle fortsätta in i huset. Jag gick med varsamma steg genom korridoren och när jag kom till köket stod min man där med sina glasögon som han bara har hemma och nybakad körsbärspaj, min favorit, mina barn smög upp bakom mig och gav mig en stor varm kram och sa ”grattis på födelsedagen”. Jag hade helt glömt att det faktiskt var min födelsedag, jag skäms inte att säga att jag fick tårar i ögonen.

När jag hade lugnat ner mig fick jag äntligen smaka på körsbärspajen och till min glädje hade han använt min mammas recept. Inte för att jag hade önskat mig något men jag fick ett pat nya tofflor och en morgon rock av min man, av min dotter fick jag en bra fri kväll och av min son ville han att han skulle få fixa mitt hår till ikväll, såklart frågade jag vad jag skulle göra i kväll och de förklarade att jag och Hans skulle gå på en resturang och barnen skulle sova hos min mor. Medans jag skriver detta fixar Henkel mott hår och hjälper mig med vad jag ska skriva.

Samtalat som aldrig var

11 november 1938

Efter middagen satt alla kvar vid matbordet för att Hildegard ville säga något, hon började ”jag menar inte att låta ouppfostrad men jag måste säga vad jag tänker,” hon ber sig i läppen och sänkte blicken till dem lägsta punkten hon kunde hitta. Hans var trött efter en lång dags arbete så han sa med en hård ton åt henne att ”spotta ut de kvinna, jag har saker att göra”

Jag släppte disken och tittade bak på honom med en sträng blick och bad Hildegard, i den lenaste rösten jag kunde, att snälla berätta vad hon hade på hjärtat. Hildegard reste huvudet och hesiterade för en sekund innan hon talad med respektfull röst som hon blivit lärd ” jag tycker att det inte är rätt att behandla de lägre folket på detta vis.” Både mitt och Hans ansikten frös upp i en förskräckt min och hyschade snabbt ned henne. Hans bad alla att sätta sig vid bordet och han kollad att inga ovälkomna öron hörde vad som skulle sägas här. När han hade försäkrat sig om att ingen hörde kom han tillbaka och jag började med svag röst tala, ”Hildegard, du får aldrig säga vad du tycker om detta förstår du det?” Hon såg oerhört förbryllat på mig men sa inget. ” jag förstår att allt känns ovanligt nu och jag försäkrar er om att vi känner samma,” jag tog Hans hand och såg mig om ännu en gång, det är svårt att inte vara paranoid. ”Om du inte är med Fhürern är du emot honom, det finns inga neutrala sätt att leva, och de dåraktiga själar som försöker säga emot blir hänsynslöst ned trampade och försvinner”. Henkel var den första som talade nu ” men branden i riksdagshuset? Vem är ansvarig?” Sa han undrande, ”kommunister” sa Hans kort. ”Och igår natt?” Sa Henkel tystare och försiktiga den här gången, ”Den var inte rätt” sa jag och försökte låta så säker jag kunde men ändå tyst ” guds ord är att man ska älska alla medmänniskor och det är helt otänkbart att döda en annan människa, vad de än gör” jag såg ner i bordet och motvillig tvingade ur mig rösten av orden ” men vår familj går före allt annat för mig, om jag måste välja på att skydda er eller hjälpa en medmänniska väljer jag er utan tvekan”. Hildegard verkade nöjd med mitt svar och vi snabbt återgick till kvällen, vi alla svor den kvällen att inget hände denna kväll och för oss blev detta ”samtalat som aldrig var”.